Uganda har den största grispopulationen i Östafrika. Grisbönderna skulle kunna spela en viktig roll för den ekonomiska utvecklingen i det fattiga landet, men då måste man komma till rätta med afrikansk svinpest. En ny studie av Erika Chenais, SVA, i samarbete med SLU, visar att det inte är kunskaper kring sjukdom och smittspridning som fattas – utan stöd för att ändra attityder och beteenden.

Uganda är ett låginkomstland där 24,5 procent av befolkningen lever under fattigdomsgränsen. Fattigdomen är särskilt utbredd på landsbygden. Grisproduktionen växer med tio procent varje år, och den totala populationen uppgick till tre miljoner grisar 2011. De flesta grisarna hålls på små familjegårdar på landet.

Afrikansk svinpest bromsar utveckling

Den starka utvecklingen av grisnäringen i Uganda, med stor potential både för fattigdomsbekämpning och kommersiellt, bromsas av den allmänt förekommande sjukdomen afrikansk svinpest. Det är en allvarlig virussjukdom som drabbar tamgrisar och vildsvin, och som även nådde östra Europa under 2014. Nästan alla grisar som drabbas av sjukdomen dör. Sjukdomen smittar inte människor. Smittan sprids bland annat vid direkt kontakt mellan djur men också via infekterat kött, köttprodukter och redskap.

Erika Chenais är epidemiolog vid SVA och doktorand vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU). Hon har intervjuat och utvärderat ett stort antal grisbönder och andra aktörer i grisproduktionens värdekedja i norra Uganda. I sin studie, som nyligen publicerades i den internationella, vetenskapliga tidskriften Transboundary and Emerging Diseases, visar hon att en majoritet av de intervjuade som hanterar grisar och kött mycket väl vet att grisar eller kött som de sålt varit infekterat av afrikansk svinpest.

Använder inte sina kunskaper

Studien visar också att grisbönderna har stora kunskaper om sjukdomen och hur den sprids. Problemet är att de inte fullt ut använder sina kunskaper för att förhindra smittspridning.

– Vi såg också att sjukdomsutbrotten är starkt knutna i tid till människornas beteende, samt tidsmässiga mönster runt försäljning och slakt av grisar. Slutsatsen blir att för att kunna begränsa spridningen och de negativa socioekonomiska effekterna av sjukdomsutbrotten så måste människornas beteende ändras, säger Erika Chenais.

– Det är inte kunskap som fattas. Eftersom människornas beteende är starkt kopplat till deras fattigdomsstatus, och deras dagliga kamp för sitt uppehälle, måste insatser för att minska smittspridning också kombineras med åtgärder som bekämpar fattigdom hos dessa småbrukare.

Epidemiolog Erika Chenais, tel. 018-67 46 15, <a erika.chenais@sva.se