Barn som har bevittnat våld mot en förälder drar visserligen nytta av befintliga stödinsatser, men har ofta behov av mer omfattande behandling, det visar en ny avhandling från Karin Pernebo vid Linnéuniversitetet.

Våld är ett globalt folkhälsoproblem och enligt WHO ett av de största hoten mot kvinnors och barns hälsa. UNICEF uppskattar 2017 att 25 procent av alla barn i världen lever med en våldsutsatt mamma. Cirka 5-10 procent av alla barn i Sverige har erfarenheter av våld i föräldrarnas nära relation. Detta kan ofta vara traumatiserande och det finns en betydande risk för negativ påverkan på barns hälsa och utveckling. Man räknar med att ungefär hälften av dessa barn behöver stödinsatser. Tidigare studier visar att befintliga insatser är uppskattade men att de ofta är otillräckliga. I sin avhandling har Karin Pernebo tittat på hur man bättre kan förstå vad som är verksamt och hur olika typer av insatser kan förbättras.

– Att vara med om svåra livshändelser, som till exempel att bevittna våld mot sin mamma under uppväxten, är en betydande riskfaktor vad gäller psykisk och fysisk hälsa och utveckling under barndomen, säger Karin Pernebo.

Små barns utvecklingsmässiga omognad och beroende av sina föräldrar gör dem särskilt sårbara, vilket medför att effekterna av utsatthet under den tidiga barndomen kan vara särskilt svåra och omfattande. För barnen medför det en ökad risk för symtom i form av psykisk ohälsa, beteendestörningar, svårigheter med affektreglering och socialt samspel samt en ökad risk för desorganiserad anknytning.

– Det finns idag riktade insatser till barn som levt med våld mot en förälder såväl med fokus på psykopedagogik och att förebygga framtida svårigheter som psykoterapeutiska behandlingsinsatser med symtom-reducerande målsättning. Sådana insatser kan ges till barnet och/eller till föräldrar individuellt, i familj eller i grupp., säger Karin Pernebo.

Utvärdering av befintliga verksamheter i Sverige har visat att de insatser som görs i dagsläget för dessa barn har gett positiva men otillräckliga resultat; insatserna som erbjuds behöver utvecklas och det är angeläget med mer kunskap om vilka metoder som visar sig verksamma. Detta står i samklang med internationella studier – några interventionsmetoder visar på positiva resultat, dock är många insatser som ges bristfälligt utvärderade. Det är fram för allt brist på studier gällande insatser till de yngsta barnen.

Få studier har systematiskt samlat in och analyserat barns förväntningar, erfarenheter och åsikter om vad som är hjälpsamma professionella insatser vad gäller deras psykiska hälsa. Barns rätt till delaktighet och till att uttrycka sin åsikt om saker som angår dem är en av hörnstenarna i FN:s konvention om barns rättigheter. Psykoterapiforskning visar dessutom i linje med detta att patienters uppfattning av den behandling de får är av betydelse för utfallet. Sammantaget finns ett behov av studier som belyser barns egna erfarenheter av behandlingsinsatser.

Avhandlingen bygger på tre studier i ett forskningsprojekt som belyser erfarenheter, behov och utfall hos barn som deltagit i gruppbehandling riktad till barn som varit utsatta för våld mot sin förälder.

– Resultaten från studierna visar att barnen uppskattade och drog nytta av att delta i gruppterapierna, säger Karin. Att en stor del av barnen visade posttraumatisk stress även efter deltagande i gruppterapierna pekar på ett behov av rutiner för kontinuerlig och uppföljande bedömning av symptom och behandlingsbehov.

Avhandlingen belyser också att en del barn kan behöva andra, kompletterande eller ytterligare insatser. Vid allvarliga symptom på posttraumatisk stress kan insatser som inkluderar direkt individanpassat fokus på upplevda trauman och på relationen mellan förälder och barn vara värdefulla. Resultaten illustrerar värdet av att inkludera små barn som deltagare i forskning.

Länk till Karins avhandling ”Children in group interventions after exposure to violence towards a caregiver. Experiences, Needs, and Outcomes.”

Kontakt

Karin Pernebo, email: karin.pernebo@lnu.se, mobil: 0709-46 33 01
Liv Ravnböl, forskningskommunikatör, liv.ravnbol@lnu.se, mobil: 0767-60 36 66

Presskontakt:

Annika Sand

Telefon:

0470-70 85 54

Mobil:

076-830 01 05