När Sverige blev medlem i EU 1995, blev vi också delaktiga i ett utvecklingsprogram riktat mot landsbygden, LEADER II. Programmets målsättningar skulle förverkligas genom stöd till lokala utvecklingsprojekt. I EU-kommissionens försök att styra utvecklingen på landsbygden användes två delvis nya metoder för att prioritera användningen av programmets resurser, dels partnerskap, som var lokala styrelser med representanter för den offentliga, privata och ideella sektorn, dels tolv nybildade regioner där programmet genomfördes.

Lars Larsson har i sitt avhandlingsarbete undersökt vad detta arbetssätt förde med sig i relation till den existerande politiska administrationen, framför allt den kommunala. Hur demokratiska var partnerskapen och vilka arbetsformer uppmuntrades? Vilka aktörer kunde delta? Vad betydde regionernas utformning för programmets effektivitet? Spelade det någon roll för det lokala utvecklingsarbetet att delta i LEADER II?

Eftersom aktörer från flera sektorer styrde programmet genom partnerskapen, fanns det inledningsvis farhågor att de kommunala företrädarna skulle förlora makten till icke folkvalda aktörer. Lars Larssons studie visar att i praktiken behöll representanterna från den offentliga sektorn makten i programmets alla skeden, från initiering via planering till genomförande. De gjorde det utifrån en formaliserad demokratisk legitimitet, men också utifrån tillgången till utvecklingsresurser. De övriga sektorerna kom mer att ha rollen av idégivare och genomförare av enskilda utvecklingsprojekt.

Utformningen av regionerna, som omfattade mellan tre och nio kommuner, skedde till stor del av partnerskapen själva, vilket medförde omfattande förhandlingar kring regionernas gränsdragning. Regionerna användes strategiskt för att skapa territoriell samverkan där de ingående aktörerna skulle kunna bidra på bästa sätt. De redan konkurrenskraftiga aktörerna förmådde attrahera ytterligare utvecklingsresurser.

Genom LEADER II lyckades man visserligen skapa arbetstillfällen, företag och öka antalet turistattraktioner, men huruvida programmet bidrog till en hållbar utveckling på den lokala nivån är svårt att fastställa, dels för att resultatuppföljningen försvårats genom krångliga rutiner och ofullständiga data, dels för att utvecklingsarbete är en långsam process.

Den här typen av samverkansbaserade styrformer ökar i omfattning. Lars Larsson visar i sin avhandling att de kan skapa nya konstellationer av aktörer, vilka kan bli handlingskraftiga och bestå över längre tidsperioder. Däremot har de svårigheter att entydigt åstadkomma mer konkreta resultat som inte exempelvis kommunerna själva kunde ha uppnått. Valet av styrformer kräver därför en noggrann analys. Partnerskapen är ingen universallösning för att skapa utveckling.

Lars Larsson disputerar på avhandlingen
”När EU kom till byn – Leader II ett sätt att styra landsbygdens utveckling” fredagen den 29 november kl. 10.15 i sal IV, Universitetshuset, Uppsala.

Lars Larsson kan nås på telefon 023-70 91 75 eller via e-post lars.larsson@dfr.se