Den stora minskningen av arealen naturbetesmark och äng under de senaste 200 åren utgör ett hot mot alla de växter som behöver ett öppet landskap. Det är känt sedan tidigare att vägkanter kan vara en viktig livsmiljö för dessa växter, och ju äldre vägarna är desto bättre, visar en ny studie från SLU och Stockholms universitet.

Forskarna inventerade växter på 100 m långa sträckor längs 36 olika vägkanter i Södermanland. Hälften fanns med på häradskartan från 1901. Andra hälften syns först på ekonomiska kartan från 1950-talet eller på flygbilder från 1975.

– Trots att de ”moderna” vägkanterna var mer än 50 år gamla så fanns det oftast fler arter på de äldre vägkanterna, säger Alistair Auffret, forskare i landskapsekologi på SLU och huvudförfattare till artikeln, som nyligen publicerades i tidskriften Ecological Solutions & Evidence.

Den högre mångfalden på äldre vägar tros bero på att det kan ta lång tid för gräsmarksväxter att sprida sig till nya habitat och etablera sig där. Äldre vägkanter var också en del av ett mycket annorlunda jordbrukslandskap med flera och mer frigående betesdjur. Nyare vägar drogs däremot ofta genom åkrar.

Skillnaden i antal arter mellan äldre och moderna och yngre vägkanter är dock inte jättestor, men resultaten kan ändå ge vägledning när naturvården ska prioritera insatser där de sannolikt gör störst nytta.

– Eftersom det verkar som att äldre vägkanter kan hysa flest gräsmarksarter kan vi lätt använda oss av historiska kartor för att identifiera de som har högst naturvärden. Där kan vi anpassa skötseln med till exempel senare slåtter där växtmaterialet förs bort, säger Alistair Auffret.

Forskarna hittade emellertid gott om olika växtarter på både äldre och moderna vägkanter. Upp till en fjärdedel av ett helt landskaps gräsmarksspecialister visade sig kunna växa på en förhållandevis kort vägsträcka. Några exempel är prästkrage, jungfrulin, brudbröd, rödklöver och gulmåra.

De undersökte också om det fanns en effekt av hur mycket naturbetesmark som fanns i landskapet runt vägkanten, men det verkade inte påverka floran särskilt mycket.

Det är viktigt att komma ihåg att vägkanter, oavsett skötsel, inte kan ersätta naturbetesmarker som livsmiljö för dessa arter.

– Även om det är positivt att gräsmarksväxter kan trivas i vägkanter är det viktigt att de naturbetesmarker som finns kvar i landskapet hålls öppna, för att långsiktigt bevara den biologiska mångfalden i jordbrukslandskapet.

Mer information

Alistair Auffret, biträdande universitetslektor
Institutionen för ekologi, enheten för landskapsekologi
Sveriges lantbruksuniversitet, Uppsala
alistair.auffret@slu.se, 076-715 89 75
https://www.slu.se/cv/alistair-auffret/

Den vetenskapliga artikeln

Auffret AG, Lindgren E. Roadside diversity in relation to age and surrounding source habitat: evidence for long time lags in valuable green infrastructure. Ecol Solut Evid. 2020;e12005. https://doi.org/10.1002/2688-8319.12005

Pressbild

(Får publiceras fritt i anslutning till artiklar om detta pressmeddelande. Fotograf ska anges.)

Vägkant med gulmåra och andra gräsmarksväxter. Foto: Alistair Auffret

Brudbröd (Filipendula vulgaris) är ett exempel på gräsmarksspecialist som forskarna hittade i studien. Foto: Alistair Auffret

Rödköver (Trifolium pratense) är ett exempel på gräsmarksspecialist som forskarna hittade i studien. Foto: Alistair Auffret

Presskontakt:
David Stephansson
Telefon:
018-67 14 92
Mobil:
072-511 69 90
Epost:
David.Stephansson@slu.se