Alunskiffer innehåller så kallade sulfider som, då de vittrar, bildar svavelsyra vilket kan göra att kraftigt försurat och förorenat lakvatten bildas. Ulf Lavergren har studerat området kring Degerhamn på södra Öland, en plats där alunskiffer under 1700-och 1800-talen bröts och brändes för att tillverka alun. På platsen användes skiffern även för kalktillverkning långt in på 1900-talet.

– Alunskiffern och den brända så kallade rödfyren i området innehåller höga halter av kadmium, molybden, nickel, zink och uran, säger Ulf Lavergren. De kan lätt frigöras vid vittring och spridas till grundvattnet.

Generellt innehåller grundvattnet i området förhöjda halter av de studerade metallerna, ofta överskridande de internationella riktlinjerna för dricksvattenkvalitet. Skiffermaterialet innehåller också mycket höga halter av arsenik, men resultaten visar att detta ämne inte läcker i någon större omfattning till grundvattnet. I mindre delar av det gamla gruvområdet är grundvattnet kraftigt försurat till följd av vittringsprocesserna, och metallhalterna är då också särskilt höga.

– Att grundvattnet där är olämpligt som dricksvatten är inte förvånande, eftersom vittringen och metalläckaget kraftigt har förstärks av den tidigare förekommande gruvdriften och det avfall den har lämnat efter sig i form av rödfyrsdeponier, säger Ulf Lavergren. Resultaten visar dock att även den ”naturliga” alunskifferberggrunden läcker metaller till grundvattnet på ett sätt som kan göra det olämpligt för konsumtion.

Då det finns många områden med liknande berggrund, både i Sverige och i andra länder, kan detta vara en betydande källa till förorening av både grund- och ytvatten i vissa områden, något som tidigare inte har uppmärksammats särskilt mycket.

Ulf Lavergren disputerade den 30 maj vid Högskolan i Kalmar med avhandlingen ”Metal dispersion from natural and processed black shale”. Opponent var docent Roger Herbert Uppsala universitet.

För mer information kontakta:
Ulf Lavergren
Tel: 0480- 44 62 52
E-post: ulf.lavergren@hik.se