Först efter 15 år i Sverige försvinner överrepresentationen. Enligt den officiella integrationspolitiken är två år en skälig tid för introduktion och integration. Glappet mellan politiska mål och invandrarnas verklighet är anmärkningsvärd.

I välfärdsstatens väntrum heter en ny doktorsavhandling från institutionen för socialt arbete vid Göteborgs universitet. Eva Franzén visar på skillnader och likheter mellan invandrares och svenskars förhållande till socialbidrag, självförsörjning och välfärd. Invandrarnas förhållandevis höga socialbidragstagande tycks inte bero på att de objektivt sett har sämre förutsättningar än infödda svenskar. Hänsyn har då tagits till skillnader i ålder, hushållssammansättning, utbildning och bostadsort. En förklaring kan därför vara etnisk diskriminering.

Integrationspolitikens mål är att jämlikhet ska råda mellan de som invandrat till Sverige och de som är infödda. Man kan se invandrares ekonomiska integration som en process som efter en viss tid förväntas leda till jämlikhet med infödda svenskar i motsvarande situation. Det är emellertid uppenbart att den tid invandrare behöver vänta på att få jämlika möjligheter till självförsörjning är allt för lång. De hamnar utanför det generella välfärdssystemet. Man kan jämföra väntetid om 15 år med de två år som statsmakterna bedömt som skälig för introduktion i landet. I det perspektivet framstår integrationspolitiken som misslyckad.

Att inte få fotfäste på arbetsmarknaden och att istället bli hänvisad till det selektiva socialbidraget under en så lång följd av år drabbar individens levnadsförhållanden i olika avseenden. Att vara socialbidragstagare tycks i sig medföra negativa konsekvenser. Levnadsförhållanden bland individer med socialbidrag är klart sämre än de som gäller för individer med förvärvsinkomster eller med transfereringsförsörjning (t.ex. A-kassa, föräldraförsäkring). Socialbidragstagare drabbas i större utsträckning av sjukdom, social isolering och andra svårigheter. Det tycks som om socialbidragstagare inte bara är drabbade av ekonomiska problem utan riskerar att bli socialt exkluderade även avseende levnadsvillkoren i övrigt.

Invandrare har generellt sett fått en underordnad ställning på flera viktiga områden i samhället. De har hamnat i välfärdsstatens väntrum. Eftersom välfärdsstatens bidragssystem i stor utsträckning är knutna till arbete och arbetsmarknad samlas invandrare i ett väntrum där tröskeln är allt för hög till nästa rum. För att komma i åtnjutande av välfärdsstatens generella bidrag och stödformer måste tröskeln passeras dvs. individen måste få fotfäste på arbetsmarknaden. I avhandlingen I välfärdsstatens väntrum framgår att de utrikes föddas socialbidragstagande inte kan betraktas som introduktionssvårigheter. Det höga bidragstagandet är istället ett uttryck för socioekonomisk ojämlikhet mellan infödda och de som invandrat till landet. Denna omständighet kan också beskrivas som social exkludering med uppenbara drag av etnifiering vilken i synnerhet drabbar flyktingar och nya etniska grupper.

Avhandlingens titel: I välfärdsstatens väntrum. Studier av invandrares socialbidragstagande
Avhandlingsförfattare: Eva Franzén, 08-555 53228 (arb.), 073-702 2933
e-post: Eva.Franzen@sos.se
Fakultetsopponentens namn: Professor √Öke Bergmark, Stockholm
Tid och plats för disputation: Fredagen den 31 januari 2003, kl. 10.15, Malmstenssalen, Handelshögskolan, Vasagatan 1, Göteborg

Svenbo Johansson, avdelningsdirektör
Samhällsvetenskapliga fakultetskansliet, Göteborgs universitet
Besöksadress: Skanstorget 18
Postadress: Box 720, 405 30 Göteborg

tel. : +46 (0)31 7731022
fax: +46 (0)31 7731940
e-post: Svenbo.Johansson@samfak.gu.se