Jämlikhet, full delaktighet och självbestämmande. Så lyder de handikappolitiska målen i Sverige sedan närmare 20 år. Ändå möter funktionshindrade personer dagligen diskriminering och förtryck. Den här avhandlingen behandlar frågan om public service-mediers roll i den diskrepans som råder mellan politiska mål och konkreta tillämpningar, men den har också en deskriptiv ambition eftersom ämnet inte tidigare har studerats i Sverige. Det som gör studien intressant är framförallt att medierna allmänt anses ha stor betydelse för människors kulturella föreställningar och att dessa genomsyrar samhällslivets alla delar och dimensioner, såväl enskilda möten som övergripande resursfördelning. Dessutom har SVT i sitt sändningsavtal med staten accepterat en skyldighet att … beakta funktionshindrades behov (18 §).

De huvudsakliga slutsatser som framkommit vid en diskursanalys av drygt 2000 program under 40 000 sändningstimmar av SVT:s program och inslag 1956–2000, är först och främst att funktionshindrade personer och program som handlar om handikappfrågor är ytterst sparsamt förekommande. Andelen sändningstid uppgår inte till mer än 1-2 promille av den årliga sändningstiden och det ser likadant ut i dag som 1956.

En annan slutsats är att även om det framstår som om SVT i de flesta fall strävar efter att försöka befrämja de handikappolitiska målen så verkar följden ofta bli den motsatta. En tänkbar anledning kan vara att när en av SVT:s vanligaste representationsstrategier av funktionshinder och handikapp, normaliseringsuppvisningar, möter journalistiska urvals- och värderingsregler karakteriserade av det exceptionella, det sällsynta, det ovanliga, etc, uppstår paradoxen att det som framställs som normalt inte kan vara annat än det motsatta eftersom journalistiska regler inte lyfter fram det normala. Denna slutsats är dock förenkling av en komplex problematik. Den politiska retoriken försvårar också möjligheterna för SVT att kunna befrämja de handikappolitiska målen. Så länge politiska mål fortsätter att vara formulerade i termer av ideal, vilka per definition inte kan uppnås men som används som om de vore möjliga att omsätta i konkreta tillämpningar, kommer diskrepansen mellan retorik och praktik att bestå.

Karin Ljuslinder nås på:
Tel: 090–786 95 31, 070–690 40 44
E-post: karin.ljuslinder@kultmed.umu.se

Fredagen den 15 februari försvarar Karin Ljuslinder, institutionen för kultur och medier, Umeå universitet, sin doktorsavhandling i ämnet medie- och kommunikationsvetenskap med titeln: På nära håll är ingen normal – Handikappdiskurser i Sveriges Television 1956–2000.
Disputationen äger rum kl 10.15 i Humanisthuset, hörsal E. Fakultetsopponent är professor Johans Tveit Sandvin, Nordland Research Institute, Höjskolen i Bodö, Norge.

Presskontakt:

Presstjänsten

Telefon:

090-786 50 89

Mobil:

0706-100 805