Skyddade områden som skapas för att värna hotade djurarter kan i själva verket vara hinder för bevarandet, om livsmiljön och födan är för ensidig. Det hävdar ett internationellt forskarlag, som bland annat använder jättepandan som exempel. I en ny artikel ifrågasätter de synen på pandan som utpräglad bambuspecialist, och efterlyser nya reservat med mer varierade livsmiljöer och ett bredare utbud av föda.

Inom vetenskapen kallas arter som är allätare för generalister och de arter som i huvudsak äter en sorts föda för specialister. Jättepandan – en ikonisk art inom naturskyddet – har räknats till dessa specialister, då den visat sig äta väldigt mycket bambu. I en ny studie publicerad i Conservation Science and Practice utmanar en internationell forskargrupp synen på pandan som utpräglad bambuspecialist – de tror nämligen att bevarandet av arten kan främjas genom att introducera pandan i mer varierade livsmiljöer med ett bredare utbud av föda.

Tendensen att skyddade områden inrättas på platser som har begränsat ekonomiskt värde för människor kan vara orsaken till att många arter förblir hotade och fortsätter att minska. Författarna kallar detta fenomen ”reservatparadoxen” (protected area paradox). Antalet skyddade områden växer förvisso globalt, men forskarna betonar att försök att bevara arter i bristfälliga livsmiljöer ger dåliga resultat.

– Vi kallar arter som lever i dessa typer av livsmiljöer för ”flyktingarter” (refugee species), säger huvudförfattaren Graham Kerley, som är professor vid Nelson Mandela University i Sydafrika och gästprofessor vid SLU:s institution för vilt, fisk och miljö. Detta beror på att arten inte har blivit kvar i den livsmiljö som den är bäst anpassad till, utan där den är bäst skyddad mot de mänskliga hot som orsakade artens nedgång.

För att stödja den här hypotesen tar forskarna jättepandan som exempel, en art som fortfarande är mycket sårbar, med ett globalt bestånd på färre än 2 000 individer.

– Det har visats att jättepandor så nyligt som under de senaste 3 500 åren har flyttat till bambuskogar på hög höjd och ökat andelen bambu i kosten, vilket motsäger den rådande idén att pandan har varit bambuspecialist i hundratusentals år, säger medförfattaren Joris Cromsigt, som är lektor vid SLU.

Tidigare levde jättepandor i ett brett spektrum av livsmiljöer, där även varma och fuktiga subtropiska livsmiljöer ingick. Att de nu lever i mer bristfälliga miljöer beror på att jättepandorna tog sin tillflykt dit för att undkomma mänskliga hot, tror forskarna.

Eftersom dessa förändringar skedde långt tillbaka i tiden är risken att naturvårdare och forskare antar att den nuvarande livsmiljön eller födoanvändningen speglar hur det alltid har sett ut och fokuserar sitt arbete på att hålla hotade arter i de bristfälliga livsmiljöer där de finns eller skapar reservat med liknande förhållanden.

– Vi tror att det finns många arter som lever under sådana förhållanden, säger Joris Cromsigt. För att kunna bevara hotade arter är det därför avgörande att rikta strålkastaren mot denna problematik, så att andra arter i en liknande situation kan identifieras.

Kontaktperson

Joris Cromsigt, universitetslektor
Institutionen för vilt, fisk och miljö
Sveriges lantbruksuniversitet, Umeå
joris.cromsigt@slu.se, 090-786 83 88, 070-676 00 97
https://www.slu.se/megasus

Vetenskaplig artikel

”The Protected Area Paradox and refugee species: the giant panda and baselines shifted towards conserving species in marginal habitats” publicerades häromdagen i Conservation Science and Practice. Medförfattare är Susanne Shultz från Manchester University i Storbritannien, Mariska te Beest från Utrecht University i Nederländerna och Daniel Pauly från University of British Columbia i Kanada.
https://doi.org/10.1111/csp2.203

Pressbild

(Får publiceras fritt i anslutning till artiklar om detta pressmeddelande. Fotograf ska anges.)

Joris Cromsigt. Foto: Susanna Bergström

Presskontakt:
David Stephansson
Telefon:
018-67 14 92
Mobil:
072-511 69 90
Epost:
David.Stephansson@slu.se