Det moderna skogsbruket, med kalavverkningar och intensiv brandbekämpning, har lett till en kraftig minskning av mängden död ved i Nordens norra barrskogsbälte. För många av de organismer som är beroende av död ved har livsvillkoren försämrats så mycket att de är starkt hotade.

Flera inslag i dagens skogsskötsel syftar till att öka mängden död ved i skogen. För att kunna bedöma vilka naturvårdsåtgärder som ger störst nytta för pengarna behövs goda kunskaper dels om vilka krav olika hotade arter har på sin livsmiljö, dels om deras nuvarande förekomst i det brukade skogslandskapet.

Fredrik Stenbacka har i sitt doktorsarbete inventerat och jämfört vedlevande insektssamhällen i olika typer av norrländska grandominerade skogar – urvalet representerar hela åldersskalan från hyggen till urskogar. Han har framför allt inriktat sig på skalbaggar, parasitsteklar och barkstinkflyn och i avhandlingen visar han hur artrikedom, individantal och artsammansättning varierar i dagens skogslandskap. Dessutom har han undersökt hur effektiva olika fångstmetoder är.

I urskogsreservaten fanns de mest opåverkade samhällena och de högsta tätheterna av vedlevande insekter och dessa skogar är således mycket viktiga som spridningscentra, inte minst för rödlistade arter. Höga naturvärden fanns också i avverkningsmogna brukade skogar (som tidigare bara plockhuggits), där artsammansättningen var väldigt lik den i reservaten.

Överraskande nog återfanns många insektsarter knutna till sena successionsstadier också i medelålders gallrade skogar. Det går inte att avgöra om de arter som fångades i fällorna faktiskt förökar sig i bestånden eller om de bara är på genomresa, men resultaten indikerar att denna skogstyp kan hysa en värdefull insektsfauna om tillräckliga mängder död ved i olika kvaliteter skapas, t.ex. vid gallring. Däremot visade sig artsammansättningen i unga ogallrade skogar likna den på kalhyggen, och i dessa båda beståndstyper fanns få rödlistade skalbaggar.

Skogar som växt upp efter slutavverkning innehöll överlag lite död ved jämfört med äldre skogar, speciellt reservaten. Fredrik Stenbackas slutsatser är att förrådet av död ved måste öka i det brukade skogslandskapet och att naturvårdsbränningar är nödvändiga för vissa arter, t.ex. brandkrävande barkstinkflyn.

En mer detaljerad sammanfattning på svenska finns på s. 46 i avhandlingen (se länk nedan).

—————————–

MSc Fredrik Stenbacka, institutionen för vilt, fisk och miljö, SLU i Umeå, försvarar sin avhandling Response of saproxylic insect communities to forestry: Implications for conservation.

Tid: Fredag den 9 oktober 2009, kl. 10.00
Plats: Sal Björken, Skogsmarksgränd, SLU, Umeå
Opponent: Professor John R. Spence, Department of Renewable Resources, University of Alberta, Kanada.

Mer information: Fredrik Stenbacka, 090-786 82 77, Fredrik.Stenbacka@vfm.slu.se

Presskontakt:

Mikael Jansson,

Telefon:

018-67 14 56

Mobil:

073-370 71 11