Forskare vid Lunds universitet har studerat flygrutten och hur långt lövsångare flyttar på hösten. Resultaten visar att fågeln sätter rekord i sin viktklass bland fåglar med en matchvikt på tio gram.

Lövsångaren är Sveriges vanligaste fågel. Den nu genomförda studien har gjorts på lövsångare som under sommarhalvåret häckar i nordöstra Ryssland. Biologer vid naturvetenskapliga fakulteten i Lund har tillsammans med ryska forskare från Magadan i närheten av Kamtjatkahalvön lyckats få en bra bild av såväl rutt som sträcka som de små fåglarna tillryggalägger under sin höstflyttning.

Mätningarna har gjorts med hjälp av små dataloggar fästa med sele på fåglarnas rygg. Året därpå har fåglarna fångats på nytt och forskarna har laddat ner och bearbetat data.

Från häckningsplatserna i östra Sibirien flyger lövsångarna till rastplatser belägna i sydvästra Asien och östra Medelhavsområdet. Därifrån flyger de vidare till övervintringsplatser i företrädesvis Kenya och Tanzania. En sträcka på cirka 1300 mil.

– Våra mätningar visar att de flyttar 1300 mil, men vi har inte kunnat mäta hela sträckan eftersom batterierna i loggarna tog slut. Jag gissar att de flyttar ytterligare minst 100 mil till sydöstra Afrika, säger Susanne Åkesson, professor vid biologiska institutionen.

Enligt henne har andra undersökningar konstaterat att det finns fåglar som flyttar längre. Men då rör det sig om större fåglar som väger mer. Lövsångarna väger 8–9 gram under häckningsperioden och runt 10 gram när de flyttar.

– Jag tycker att det är häftigt, de är så små och flyttar minst 1300 mil. Det finns inga andra studier som visar att så pass små fåglar flyttar lika långt. Lövsångarna sätter rekord. Kanske är det ännu mer imponerande att de genomför resan helt på egen hand redan under sitt första levnadsår, säger Susanne Åkesson.

Förutom rekordet i långväga flyttning är studien också den första som visar var de mest ostliga lövsångarna övervintrar i Östafrika. Dessutom har forskarna jämfört alternativa kompassrutter med de rutter som fåglarna tar i verkligheten. På så vis kan forskarna peka på två alternativa mekanismer som lövsångarna kan använda sig av under sin långa flytt. En solkompass som kompenserar för tidsomställningen under flyttningen och en magnetkompass som bygger på att fåglarna kan mäta den jordmagnetiska lutningsvinkeln, det vill säga inklinationen.

Forskarna publicerade nyligen resultaten i en artikel i tidskriften Movement Ecology.

 

För mer information
Susanne Åkesson, professor zooekologi
Biologiska institutionen, Lunds universitet
+46 46 222 37 05
+46 70 245 04 23
susanne.akesson@biol.lu.se

Jan Olsson, journalist
Biologiska institutionen
Lunds universitet
jan.olsson@biol.lu.se